Min och Kaspers (Kathmandu vt Waterschoot Z) historia.

Kaspers ägare, Anna (som rider våran Mightiness Mist) och vi hade pratat vid om att han var så snäll att rida och hoppa på. Anna visste om min osäkerhet i hoppningen och vi bestämde tillsammans att jag skulle prova honom. Det var vid midsommar som jag satt på den mest underbara hästen någonsin. Han var stor som hus (175cm) och lilla jag var 164cm. Jag såg ut som en liten plutt på hans rygg. Jag kommer ihåg att jag tyckete att han var så snäll och trevlig och tog hand om mig där jag satt, trots att jag var totalt oerfaren om att rida storhästar och dessutom hade höjdskräck (haha). Efter ett tag så fick jag till lite mera ridning då Anna kom med tips på hur han skulle ridas.
När det var dags för att hoppa så försökte Anna övertala mig att komma på ett hinder som låg på ca. 70cm men jag vågade inte. Tillslut sänkte hon så det låg på ca. 20cm och då vågade jag äntligen styra på - med hjärtat i halsgropen. Efter att ha gått över det (jag menar, en häst på 175cm hoppar inte direkt över ett sånt fjutt "hinder") så gav jag mig äntligen och hoppade över ett 70cm hinder och klumpen i magen släppte snabbt och jag kände mig trygg på honom.



Jag blev så förtrollad av honom så jag inte kunde tänka på något annat än honom. Känslan av att känna sig trygg och att verkligen kunde lita på honom... den är obeskrivlig. Men vi kunde inte ta hem en häst...

Under midsommar så gick jag och tänkte och pratade om honom och jag drömde faktiskt om honom den natten. Tillslut insåg mamma att det inte fanns någon återvändo.

Kasper kom till oss och vi blev återigen chockade över hans storlek. Första ridturen var jag sådär osäker igen och tvingade mamma longera oss på lina. Jag vet inte varför för han gjorde aldrig något, men jag tror jag behövde känna ännu en gång att jag kunde lita på honom.



Vi åkte och hopptränade för Anna efter några dagar. Min rädsla var som bortblåst och det enda som var var att lilla jag inte riktigt kunde hålla stora Kasper på plats när han ville forsa fram, men några steg här och var gick han lugnt och jag kände verkligen "här hör jag hemma". Den träningen hoppade vi 110cm tillsammans. Det var med skräckblandad förtjusning som jag kom mot det gigantiska hindret första gången men Kasper hade alltid inställningen "tjoho, vi klarar det här, tjoho, nu ska vi hoppa". Efter några språng var det bara roligt och en extrem kick!
Jag svävade såklart på moln i någon vecka efter detta och vi åkte även på en Pay&Jump. Vi hoppade 70cm felfritt, det gick i raketfart men den underbara hästen som han var hjälpte mig runt banan och dessutom felfritt. Kasper brukade alltid komma hem med 4 eller 8fels rundor så det var extra fantastiskt att vi var felfria.

Dagarna gick och jag litade på honom som jag aldrig gjort förut. Vi red ut tillsammans själva och hade det allmänt underbart. Vi hopptränade ännu en gång och utan att vara rädd så kom vi tillslut upp på ett hinder som låg på 135cm och hoppade det med lätthet. Jag hade till och med vågat hoppa högre. För jag visste att Kasper alltid ställde upp på mig och löste situationen. 



Ännu en Pay&Jump gick och vi hoppade 70cm och 80cm felfritt. Däremot missade jag svägen till näst sista hindret i 70cm för det gick lite för fort och jag glömde banan, hihi.
Tre felfria rundor av tre möjliga, på en häst som annars brukar riva. Det var inte jag som gjorde att det blev så utan jag tror att Kasper kände på sig situationen och ställde upp på mig till 110%.



Tyvärr tog denna saga slut och han finns tyvärr inte kvar här.

Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta. Han räddade hela min ridning. Han fick mig våga hoppa och visade mig att inget är omöjligt, bara man tror. Han gjorde en guldinsats för lilla mig och det han gjorde kommer följa mig resten av mitt liv.
Det är tack vare han som jag kunde hoppa 100cm på Cherry igår. Det är tack vare han som jag hittat modet.

En ärligare, gladare, stöttande och positivare häst än Kasper kommer aldrig finnas. Han såg allt från den ljusa sidan och ställde alltid upp, i vått och torrt. Han var en glädjespridare från topp till tå. Inget var omöjligt så länge man hade Kasper vid sin sida.


Jag har ingen koll på vad jag gör där uppe på ryggen men det hindrar inte Kasper. Han säger "kom igen, vi fixar det här". Han löste allt.

Tack för allt Kasper. Du förändrade mitt liv. Jag glömmer dig aldrig.

Tack för allt. Det är din förtjänst att jag vågar hoppa igen, och då med glädje och självförtroende.
Du hjälpte mig att gå från att vara livrädd för att hoppa 70cm under "provridningen" till att hoppa 135cm, på endast några få gånger.
Jag vet inte när jag kommer sluta gråta men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, glömma dig och allt du gjort för mig! Allt du fick mig uppleva och känna.

Du har räddat mig och min ridning. Tack vare dig kan jag sträcka på ryggen och se mig själv göra ett stort framsteg som jag aldrig trodde var möjligt. Du gick mig att tro på mig själv och att hitta glädjen. Du ställde upp på mig.

Tack Kasper för allt. Ditt namn och våra minnen kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.
Och det finns inget mer jag önskar än att du skulle stå där ute i hagen och att jag fick rida dig imorgon och pussa på din mule och ge dig äpple för att du charmar mig med ditt prat. Men så kan det aldrig bli igen.

Jag önskar att våran tid hade blivit längre. Och jag önskar du var här nu.
Tack för allt älskade, fantastiska och oslagbara häst! Jag kommer aldrig glömma dig.

Kathmandu vt Waterschoot Z, loved you once, love you still, always have and always will ♥

Jag kommer aldrig glömma dig Kasper. Tack för allt du gett mig och hjälpt mig igenom. Du är oslagbar!

Kasper är perfektion. Kathmandu vt Waterschoot Z, perfektion!

80cm:
Det blev lite stressigt på framridningen men det gick hyfsat. Jag får lite panik när jag sitter på en så stor häst i ett sånt litet ridhus när folk ska hoppa och alla flänger omkring (inklusive mig) men det gick bra. Jag hann komma en gång på lilla, en gång på räcket och en gång på oxern och alla tre sprången blev riktigt, riktigt bra.

Inne på banan så taggade han sönder, haha. Så fort vi red an mot ett hinder så kände man hur han höjdes fram och blev mer aktiv i galoppen och verkligen sög tag i hindren och så sitter lilla jag där uppe som en vante och inte har någon kroppsvikt som han lägger märke till utan får jobba med handen....

0 fel på hinder + en volt då jag glömde vägen.

90cm:
Jag hann inte rida fram alls. Felicia gick in före mig så jag hann hoppa ett språng på räcket men det var allt vi hann. Vi kom bra på det i alla fall och det kändes bra.

Inne på banan var han lugnare än förra klassen (och då kan vi säga att första var raketfart och den här var lekstuga/övertaggad)... Vi kom bra på i princip alla hinder (trots att han bröt av till trav före ett hinder) vad jag kommer ihåg och jag hade lite bättre kontroll på honom. Och jag kom ihåg vägen ;)

0 fel.

Jag var inte rädd. Han fixade det åt oss. Han är bäst!

Kasper är världens bästa ♥

Höjdrekord idag igen. Vi har hoppat 135cm idag! Jag kan inte fatta det. För 3-4 gånger sedan var jag rädd över att hoppa 70cm och nu var jag inte rädd överhuvudtaget. Han är verkligen fantastisk!

Tyvärr var kameran på fel inställningar men det blev bra bilder med tanke på att den stod på macro... dessutom var det konstigt ljus och regnade så det är inte det lättaste.





Han är verkligen bäst. Han hoppar trots att jag inte riktigt kan allt det där med att tänka på många saker samtidigt. Något som jag måste bli bättre på är eftergiften.

Imorgon är det Pay&Jump. Vi hoppar 80cm och 90cm.

Vems är kasper och varför har du den, nyfiken :)

Kasper ägs av Anna Israelsson (hon som har våran Mightiness Mist). Jag red honom en gång nu i somras och blev då tokkär för att jag kände mig så trygg på honom, speciellt i hoppningen som jag annars brukar fega ur i.
Nu har han hamnat här på något vis och han har hjälp mig att knapt våga hoppa 70cm till att slå höjdrekord på 110cm. Och jag har då endast hoppat honom:
* Två språng på 70cm på "provridningen". (Och ett eller två skutt på kanske 50cm).
* En lektion för Anna då vi slog höjdrekordet. 110 cm.
* En Pay and Jump felfritt på 70cm.

Vi ska hoppa igen på söndag och jag längtar som en tok. Det är så himla skönt att ha honom för han stödjer mig när jag inte kan riktigt själv. Jag har för det första aldrig ridit storhäst innan (Mightiness några gånger dock, men det var bara motionering) och jag har knappt hoppat i mitt liv. Inte om man jämför vad andra i min ålder gjort.
När jag inte kan ge 100% så ger han 110%.



Han är verkligen rätt häst i hoppningen för mig. För att från att vara hopprädd på 70cm till att hoppa 110 med glädje på endast en gång.... det är osannoligt.



Nu ska vi på Pay&Jump på måndag (tror jag) och då hoppar vi 80cm och 90cm.

Jag skulle så gärna vilja ha honom som min egen. För jag känner mig så trygg och glad på honom. Det som sätter stopp är mina drömmar om en fin dressyrhäst.... och ja han är välutbildad i markarbetet men han är en hopphäst. Så är det bara. Och det är så j*vla tragiskt. Jag dagdrömmer om att han vore min ibland.

Världens bästa Kasper, Kathmandu vt Waterschoot Z, tack för att du är perfekt ♥

Bilder från träningen i söndags. Foto av Julia Lidner Carlsson - byall.blogg.se











Världens bästa Kasper ♥

Igår var det som sagt Pay&Jump hos Kumla Ridklubb. Jag och Kasper hoppade 70cm.

På framridningen var han faktiskt fin. Han var lugn och lyssnade både fram och tillbaka. Jag red honom i lite undertempo för att han inte skulle tagga så mycket och det visade sig bli bra. Det var dock lite äckligt att galoppera runt där med en massa hästar och i litet ridhus. En långsida gick på några få galoppsprång, haha!

Framhoppningen gick bra mot vad det brukar vara. Jag brukar hyperventliera och vara nästan panikslagen men nu behövde jag bara lite andpauser. Det enda som var var den vanliga nervösheten, lite pirrade i magen men så måste det få vara!

Inne på banan var han jätteduktig. Han bjöd på hinder men lyssnade tillbaka mellan linjer och var jätteduktig helt enkelt. Det enda var att jag tryckte på honom när jag egentligen skulle ha varit still och låtit han sköta jobbet, tror jag har lite Musseridning i mig. Några feldistanser men vi hoppade felfritt och han var superduktig!
Dock är 70 ingen höjd för honom för han lyfter knappt på frambenen men han gjorde det så bra för min skull!


Sötaste Kasper!





Fotona är fotade av Julia Lidner Carlsson - byall.blogg.se.

Jag älskar honom mer och mer. Han tar hand om mig och han låter mig utvecklas och lär mig bli trygg, så jag ska kunna hoppa Cherry med mod och känsla.
Han är världens bästa Kasper!

Som rubriken lyder - nu står det en ny häst i stallet. Eller i stallet och stallet, i hagen snarare. Vi har våra sover ute under sommaren.

Han heter Kathmandu vt Waterschoot Z men kallas för Kasper. Han är stor som ett hus och jag ser inte över honom. Han är minst 175cm hög!



Han ska vara här i ca. en månad. Imorgon kommer bilder från första ridpasset hemma!

Jag är överlycklig just nu. Han är gigantisk men på hans rygg kände jag mig så trygg. Även i hoppningen. Fina Kasper!