Idag var årets hopptävlingsdebut! Även första tävlingen sen jag blev av med rädslan.

Framridningen gick bra. Det var mycket ekipage men jag hann bara trava några varv sedan fick jag gå in på framhoppningen och ta resten där. Såfort hon fick syn på hindren så blev hon lite prillig och såg spöken i hörnen.
När vi började hoppa så kom vi först en gång bra men lite dåligt tryck i bakdelen. Men vi kom bra på alla gånger och jag hoppade faktiskt oxern två gånger frivilligt (jag brukar inte våga hoppa oxern).
Det var nog min bästa framhoppning någonsin med tanke på att vi fixade avstånden, jag väntade lugnt på hindren och jag tog för mig.

Inne på banan brast det lite. Ojämn framåtbjudning och jag ville hitta en bra galopp lite för mycket. Detta ledde till lite knasiga avstånd. Det var lite svårt när hon ena sekunden var seg och nästa sekund var väldigt på. Och vi behöver hoppa mer bana så vi verkligen får in en jämn galopp. Vi har inte hoppat bana mer än 10-15 gånger. Sista linjen var dock bra.
Jag tror faktiskt att hon är osäker på vart hon har mig. Alltså om jag fortfarande är rädd och nästan blundar emot och fegar eller om jag pushar på och säger "kom igen nu". Jag tror faktiskt att det är så.

Felfritt!

Jag var inte rädd och tyckte att det var larvigt lågt. Mer rutin så blir det super!





Hon gnäggade en hel del på vägen tillbaka till transporten. Hon visste om att hon var duktig, mitt lilla hjärta.

Rutin - sen går det som på räls! Och trots ojämn bjudning och knasiga avstånd är vi felfria. Det är en bra grund!