Ridskor och shortchaps vs. ridstövlar. Vad väljer du? Motivera gärna.



Jag väljer helt klart ridstövlar.

Jag tänkte faktiskt ställa samma fråga som Ponnysanning.

Hur hittade du min blogg? Varför läser du den och vad tycker du om den?
Det är alltid bra att höra så man kan förbättra sig.

Jag skulle faktiskt vilja ha ett par JIN stigbyglar. Jag har alltid tyckt att de är fula men jag har verkligen ändrat åsikt. De är faktiskt riktigt läckra!



Jag skulle vilja ha limegröna för att matcha med Scapat och ev. guld. Synd bara att de kostar så mycket!

Om en timma så kommer Karro hit med Lago och vi ska rida ut. Det ska bli himla kul med sällskap, det är alltid något i vägen när jag och Emelie ska rida.
Jag är inte helt säker på vilken häst/ponny jag ska ta. I och med att Cherry kändes konstig igår så kanske det inte är så bra och rida på långtur om det är något fel. Och Kasper vill gärna ut i skogen säger han....

Hittade något väldigt läsvärt här: http://www.jakobslund.se/dadde/kap3Sit.htm, finns även att läsa här nedanför.



Lodrät sits
Den lodräta sitsen kännetecknas av att ryttaren på sätet ( de båda sittbenen och blygdbenet med omgivande muskler) skall sitta väl ned i sadeln mitt över hästens medellinje. Ljumskarna framskjutna och höfterna lodrät över sätet. Låret ska med sin flata insida ligga mot sadeln. Knäna med knäskålarna framåt, ska ligga fast an mot sadelkåporna.

Knäna ska utan spänning vara lindrigt böjda och ha kontakt med hästen. Dras knäna uppåt samtidigt som tårna släpps ned uppstår stolsits. Sänks knäna och dras för långt bakåt hamnar ryttaren på blygdbenet och då uppstår hängsits.
Överskänklarnas (lårbenens) lutning kan variera . Se under ökad fasthet i sitsen.
Alla avvikelser från den korrekta sitsen minskar sadelfastheten och försvårar riktig inverkan. Mellandelens rätta och stadiga ställning utgör grunden för en riktig sits.
Underskänkeln skall utan spänning hänga ned nära hästen, foten införd i stigbygeln så att stigbygelns inre del kommer bakom "stortåknölen" och yttre vid lilltån. Hälen något utåtvriden med stortåsidan lägst, skall trampas ned stadigt ,vilket resulterar i att även knät trycks nedåt och befäster därigenom ryttarens stadga.
Stibygelremmarnas (stiglädren) längd bör vara så långa , att om ryttaren reser sig med raka ben, bör skrevet nå över framvalvet.
Ryttarens rygg och länd skall vara raka utan spänning.
Axlarna sänkta och något tillbakadragna.
Huvud och hals skall bäras fritt med hjässan som högsta punkt.
Hakan får ej köras fram.
Blicken skall alltid vara riktad mot målet för att ständigt säkerställa riktningen.
Händerna bör normalt hållas tätt intill varandra och deras yttersidor skall bilda rak linje med underarmarna. Vid den lodräta sitsen bör händerna ej stödja mot hästen ("burna" händer) och hållas ungefär en tvärhand från livet.
Händernas höjd kan variera högst betydligt och är helt beroende av hästens normala hals- och huvudställning och till vad ryttaren därför avser att använda sina händer.
Överarmarna ska hänga ned och gärna ha känning av livet.

Det var någon som ville att jag skulle skriva om hur jag tycker att barnponnyer och tävlingsponnyer ska vara och det tyckte jag lät som en bra idé!

När jag och Cherry tävlade för första gången, både i hoppning och dressyr så var alla så glada att vi hoppade felfritt och fick rosett och att vi vann dressyrklassen med 70,00%. Alla var så positiva och stöttande. Det fortsatte några tävlingar tills en del förstod att det inte var något som bara hände en gång utan vi fick ett jämt bra resultat. Då började det sakta men säkert komma upp lite ansikten som inte alls var lika glada, positiva och stöttande. Och nu framförallt efter så mycket resultat som vi ändå har så har folk visat sig på alla möjliga sätt, och då menar jag inte på ett positivt sätt.
Det är nu man ser så tydligt vilka som var och är ärligt stöttande och positiva. Ni vet vilka ni är och jag uppskattar det så mycket!

Nu till det jag skulle säga. Har ni ens ägnat en tanke att jag också varit den som önskat att få vinna? Att önska att de andra red dåligt och fick dåliga procent/rev hinder? Att domaren gillade min ponny för en gångs skull....



Musse och jag har synts i botten av resultatlistan 9/10 av alla våra tävlingar. EN individuell placering har vi, en sjätteplats i LC hoppning. Vårat procentrekord är 62,??% i en LC! Jag tror vi hamnade över 60% en eller två gånger!
Jag har också kämpat nere i botten på en ponny som "ingen annan vill ha". Och jag har gjort det med gjädje för jag älskar honom och det viktigaste för mig var, och är, att ha roligt och älska sin ponny. Vad än domare skrev om honom så var han fortfarande finast för mig och jag fortsatte tävla trots procent under 60!



Jag må ha riktigt fina placeringar numera men vet ni vad, jag kan inte mer än att bevisa att placeringar inte är det viktigaste när jag ger mig ut på Musse nästa år igen. Ni kommer få läsa om våra dressyrritter utan placering och om våra hopprundor med fel, och ni kommer att läsa om en lycklig ryttare som tävlar för att det är roligt och som älskar sin ponny och kan vara nöjd över rundor som inte alls är bra enligt andra.

Jag vet hur det är att hamna sist. Jag vet hur det är när man vinner. Jag vet hur det är att sitta på en ponny som ingen vill ha. Jag vet hur det är att sitta på en ponny som många drömmer om.
Snälla, döm mig inte efter resultat. Det är inte jag som sätter poäng och rankar ryttare och jag kan inte "rå för" att domarna gillar oss som ekipage.

Jag vill inte bli utpekad som hon som är bortskämd med placeringar. För det är jag inte. Ja, jag har en hel del vinster och placeringar nu men innan - och i vår när jag och Musse kommer, då kommer man märka vilka som kan börja hälsa på tävling igen osv. när man inte "vinner över de hela tiden".



Det allra bästa med att veta hur det är att vara i botten och aldrig få resultat är att jag har lärt mig uppskatta det lilla, en bra ritt utan bra procent tillexempel. Och jag är ofta väldigt glad och stolt över mina vänners resultat trots att de kanske fått högre procent än mig och kanske har hoppat felfritt och jag hade 12fel.
Jag kan glädjas åt andra och det är jag jävligt stolt över.



En sak är säker. Under min tid som "haha, ah jag blir inte sist i alla fall när Linn Forsström är med" så lärde jag mig en sak extra mycket. Man vinner absolut INTE mer genom att vara otrevlig genom anonyma kommentarer, genom att blänga och inte hälsa på en på tävling och genom att prata skit genom ryggen. Sätt istället kontakter genom att vara trevlig och stöttande så kan du helt plötsligt ha en ponny hemma som ger dig en massa fina resultat.

GLÖM INTE BORT - jag hade inga meriter innan jag fick Cherry. Ta en funderare på varför jag fick henne då. Marknadsför dig på ett bra sätt så kan någon tillslut låta dig marknadsföra någon annans ponny med fina resultat osv.

Här kommer bilderna från klippningen av Cherry. Vi hade egentligen inte tid att fota så bilderna blev bara lite snabbt tagna men ni ser i alla fall skillnaden på färgen!
I fel ljus ser hon black ut, och i solsken har hon som guldstänk i pälsen.




Gulheten försvann i alla fall! Det ska bli spännande att följa hennes färgförändring, den kan vara väldigt häpnandsväckande ibland...

Nu är jag vid datorn och kan skriva en lite mer grundlig utvärdering om tävlingen.

För det första så finner jag inte ord för framridningen. Det var det värsta jag varit med om. Hon sket totalt i mig och verkligen gick i slowmotion/segt och brydde sig inte om man använde sporrarna, varken hårt eller mjukt. Hon vaknade inte heller av lite högre tempo och övergångar som hon brukar. Jag fick sparka igång henne med sporrarna för att något litet skulle hända. Ibland fick jag rya tag i henne för att hon skulle höra mig/lyssna på mig och ibland, några steg gick hon för vanlig drivning. Ibland fattade hon galopp direkt och ibland fick jag trycka på henne ordentligt och då blev springtrav innan.
Jag fick rida så hårt och okänsligt och jag skäms och "mår dåligt" över det men jag var tvungen. Hade jag inte gjort det så hade absolut inget hänt. Jag får ta det den här gången, men fy så hemskt jag mådde och mår över att behöva sparka till med sporrarna. Fast i och för sig så verkade hon inte något ledsen över det utan reagerade knappt på det heller. Det är som om hon har stål i sidorna och inte känner något.

Inne på banan var hon liiiite bättre framme. Mellantrav blev det inget av för jag fick ingen reaktion från henne alls. Fy, en stund där ville jag nästan bara rida ut och gråta men det gjorde jag inte. Jag fick jobba gärnet och sitta med uppdragna hälar med sporrarna i sidorna för att hon inte skulle sakta av och gå i slowmotion. Hon fattade galopp trots den bristande bjudningen så jag är jättenöjd och stolt över henne! Hon som inte brukar fatta ibland... ;)

Jag är nöjd i alla fall. Hon presterade bra inne på banan och lydde faktiskt även om hon stod emot massor. Däremot vill jag aldrig någonsin mer behöva rida sådär :(
Men seriöst, 69,66% när hon stod emot massor... tänk vad j*vla guldprocent (fast det tycker jag det vi fick var med, herregud ja!) vi hade fått om hon gick fram!







Där tycker jag att hon är jättefin!





Jag tycker hon jobbade på fint med tanke på att hon var seg som kola. Hon höll en bra form i alla fall.

Jag fick en 8a på sitsen! Den var kanske inte jättepunktlig eftersom jag satt med uppdragna hälar oftast för att hålla igång henne och fick då uppdragna knän och att jag fick jobba gärnet med sätet i galoppen och därför är lite framåtlutad i vissa steg men ja, vad ska man säga. Jag tackar och bockar!

Gårdagens ridturer och aktiveringar var bra.

Musse
Musse fick ut och skritta i skogen. Vi travade även två små sträckor. Han skötte sig bra men han har så kort gång mot Cherry så man vill nästan bara sitta och trycka på för att få lite action i honom men idag fick han vara och gå i sin takt. Han var bäst, som vanligt!

Matildelunds Saga
Saga blev linlöpt idag. Vi hade egentligen tänkt rida i skogen men det hann vi inte eftersom Kasper skulle komma. Hon skötte sig så fantastiskt bra! Hon lyssnade kanon på igångsättningar och avsattningar och bjöd på bra själv idag. Fina ponny!
Hon ger ett så lätt intryck och hon älskar verkligen att arbeta och vill göra rätt. Som ni ser på bilden nedanför så lyssnar hon alltid på oss på vad hon ska göra ♥
Det kommer bli, och är, en riktigt fin ponny! Om hon bara kunde hålla sig på marken, eller i alla fall sluta skjuta så sjukt mycket rygg så man kan börja rida henne ordentligt.... då ni!



Cherry IV
Uteritt med Emelie och Hannibal. Vi skrittade allra mest i och med att Cherry tränade dagen innan och Hannibal inte hade skor. Mycket prat blev det, som vanligt. Vi var ute ända till... sent, jag lämnade av henne vid Värsta 21.20 och då hade det redan mörknat.
Jag travade en bit hemåt och gjorde lite skänkelvikningar i trav och hon gjorde de jättebra! När hon fattat så ville hon lite för mycket och tvärade lite väl mycket men hon gjorde det bra i alla fall!
Jag tänkte börja lära in ryggningar lite idag genom att mamma petar lite på bringan medans jag gör ryggningshjälperna.

Kasper fick vila för jag hann inte rida i och med att jag var hemma och klar med Cherry ca. 21.40. Hehe.

Skillnad har de allt blivit. Och som jag satt på första bilden satt jag hela tiden så det är inte bara under en millisekund utan det var verkligen under hela passet. Och bilden från idag är faktiskt bra om man inte tänker på mina armar och min blick men som sagt, kortade tyglarna.

Jag har en bättre grundsits numera och efter ännu mer kämpande så tror jag att jag kommer få ordning på den. Men den som inte ser skillnad är blind, så är det.

Vilket träns tycker du Cherry passar bäst i?


1. Hansbo lackat träns. Har bytt ut pannbandet mot ett swarovski.
Foto: Anki Schiöld.


2. Jacson träns. Har dock inte det pannbandet nu.


3. CH (Hööks) träns med mässingsnitar på pannband och nosgrimma.


4. Något träns jag inte vet vad det är (hon fick med sig det när hon kom).

Har inte så mycket huvudbilder på henne med de olika tränsen så ursäkta för att det inte syns så tydligt.

Avundsjuka har nog alla träffat på någon gång inom hästsporten. Både bland ponnyer och storhästar. Jag tror att det förekommer allra mest inom ponnyer men jag vet mycket väl att det finns mycket bland storhästarna också.

Får man vara avundsjuk egentligen? Jag tycker att det är okej att vara avundsjuk - inom en viss gräns. Jag har bekanta som har hästar som jag skulle vilja ha och önskar att jag hade de istället (det är nog mer önsketänkande men iaf). Jag har många gånger önskat att jag hade lika fin sits som just den personen. Eller att jag hade fått bättre procent/resultat och att jag faktiskt hade en likvärdig ritt som just den personen men att den fick bättre poäng än mig.
Jag tror att sånt är okej. För den avundsjukan tar på en själv - inte på någon annan. (Jag förklarar sedan).
Däremot är det inte okej att kasta blickar och syna ekipaget uppifrån och ner och sedan hånle. Inte heller att stå och säga att "Du borde ha fått si och så lite/mycket procent" för det är domaren som dömmer. Gå istället och överklaga om du tycker att det är så för annars kommer du till slut bli utpekad som den avundsjuka som inte klarar av att komma sist och försöker sänka de bättre. Och att skriva/säga små pikar är det värsta man kan göra enligt mig. "Du kanske ska länga stiglädrena ett hål? ;) Justja, grattis." - det är rena rama avundsjukan. Just det där att nästan bli tvingad att skriva grattis för att andra ser och att man visar att man helst inte vill säga det - det är så j*vla fult. Då är det bättre att inte säga något alls. Och ännu fegare är det att skriva anonyma kommentarer på bloggar osv.



Jag tror att man ska försöka att inte ta så hårt på avundsjuka utan mest bara tänka att det finns en anledning till att de är avundsjuka, som jag skrivit i ett annat inlägg. Men när det håller på länge och blir bara värre och värre och man nästan känner att man inte är värd något alls, att man är helt patetisk, då har det gått för långt. Det kommer en gräns där man inte kan vara stark längre. Vissa stunder är man svag i några minuter innan man blir stark igen och ibland blir man aldrig någonsin stark igen.

Men hur kan man leva med att man har krossat någon annan som det går bra för, eller som har en fin häst eller fin utrustning - bara för att du själv ska få förstaplatsen? Är det värt det? Jag skulle aldrig stå ut med om jag gjorde något sånt för jag skulle veta att det inte var äkta, att min vinst eller placering inte var äkta. Att i bakhuvudet veta att den egentligen tillhörde den personen som jag sänkt totalt. Och ännu värre att folk tillslut visste om att det var jag som gjort det. Tänk att gå runt på en tävling och alla vänder sig om och kollar med allvarliga blickar på dig. Fy.



Något som är så fult, det är när vuxna människor gör på det här sättet. Ungdomar och barn vet väl inte bättre och kan inte hantera sin avundsjuka men vuxna människor borde verkligen kunna det. Ponnymammor som går på en och hånler när du ramlat av eller visar sin avundsjuka genom att skriva att man ska gå upp i klasserna osv. så att ens barn kan ta platserna istället. Det är så fult! Ser ni skillnaden på det här? : "Grattis! Nu är det väl ändå dags att gå upp i klasserna när det går så bra :)" - "Dags att gå upp i klasserna. Grattis förresten". och "Åh vad ni är duktiga, jag önskar min dotter hade en lika fin ponny som du har :)" - "Min dotter skulle ha din ponny istället. Justja, grattis...". Man kan formulera sin avundsjuka på rätt sätt.

Jag har råkat ut för både barn och vuxna men de flesta har faktiskt sagt förlåt.

Slutsats: Jag tycker man får vara avundsjuk så länge man inte låter det gå så långt så man tar ut den på andra. Man kan tänka att man önskar att man hade vunnit istället men man behöver inte kasta sig över vinnaren på internet eller gå bakom ryggen och säga alla fula ord som finns i världen.
Man kan vara önsketänkande. Det är bra "avundsjuka". Och man kan vara riktigt dum pga. avundsjuka. Det är ful avundsjuka.
Tänk på konsekvenserna. Vill du bli utpekad på tävlingar som den avundsjuka ponnymamman? Eller som den ryttaren som skriver fult på internet till vinnaren? Är det inte bättre att bara hålla det inne, du utsätter även dig själv om du låter det gå ut på andra. Då kan man inget annat än skämmas och få oäkta framgångar (sen kan en del vara äkta också, men orkar inte skriva om det).

Avslutas när tillräckligt med frågor är inne!
Go for it!

Ett tips från mig till alla ni som kanske inte längre tycker det är så roligt att vara i stallet och att bara sitta och mysa med hästen, det är att hålla rent och fint.

* Borstningen av hästen blir mycket roligare om man har rena borstar som framförallt är bra. Är det verkligen så kul att ta upp en smutsig borste med slitet handtag och stå med den länge?
* Och hur kul är det att sitta och mysa i hagen med hästen om hagen är full av skit? Det blir inte alls lika trevligt och en mockad hage gör intrycket, både för dig och andra, mycket bättre och det blir trevligare att gå ut i hagen.
* Ett stelt och smutsigt träns är inte speciellt lockande, varken för dig eller hästen. Har du inte tid att smörja varje dag så köp ett träns som är mjukt i lädret från början så behöver du inte smörja lika ofta. Det är mycket roligare att rida med ett rent och mjukt träns än ett smutsigt och hårt träns.

Tänk såhär. Om du hade hästen i ett stall där det var fullt med skit i hagen, gården var rörig med saker stående överallt och ja, att det är lite "ovårdat". Är det lockande att åka dit?
Jämför det med ett rent stall med sopad stallgång, mockade hagar och ordning och reda i sadelkammaren, klippt gräs vid stallet och inte en massa saker stående utanför utan att det är rent och snyggt. Visst är det lockande?



Jag tror att om man ska ha flera hästar och då tillbringa mer tid i stallet så behöver man hålla det rent och fint för att öka viljan att gå ut. Och man måste ha rutiner och göra de varje dag, ska man mocka hagen så ska man det annars skjuter man upp det, och skjuter upp igen och skjuter upp igen och tillslut är hagen full med skit.
Håll prylarna rena så blir de roligare att handskas med.
Sen är det så att vissa perioder är lättare och roligare än andra men det här kan hjälpa dig på traven!

Vad är det egentligen som är så kul med att utbilda hästar? Varför är känslan så speciell med att kunna säga att man har gjort den hästen till vad den är idag?

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men att se en häst utvecklas som individ och hela tiden (förhoppningsvis) bli högre utbildad och bli mer och mer samspelt med en. Men just känslan av att se en häst gå från "fula ankungen" till "den vackra svanen" är fantastisk. Och att veta om att det är just jag som gjort hästen till vad/den den är.
Jag tror inte man kan finna samma känsla hos en häst som redan är klar när man får den och det bara är att sätta sig på att köra. Den känslan är nog speciell den med men att sitta på någon annans jobb, hur känns det? Jag har aldrig gjort det men det är klart att det är skönt att inte behöva börja från början.

Jag är en sådan person som älskar att ha ett mål. Att ha något att jobba med. Jag blir ofta väldigt fokuserad och beslutsam, bara det är klart med vad jag ska göra och vad som förväntas, då kör jag fullt ut. Och det är det med unghästar, att ha som mål att lära hästen galoppfattning och fixa det. Att lära hästen gå i form och klara det. Det finns alltid något att jobba med, framförallt med unghästar. En färdig häst "kan redan allt".



Det ska bli spännande och se Sagas utveckling!

Om du fick välja, skulle du då välja Cherry framför Linus?
Nej faktiskt inte. För hur många fantastiska stunder och hur många rosetter hon än ger mig så kommer hon aldrig överträffa Musse. Det är helt olika ponnyer men det Musse gjort för mig går inte att slå. Han hjälpte mig igenom den tuffaste tiden i mitt liv och utan honom vet jag inte vad jag hade gjort....
Musse är den bästa i mitt liv och jag älskar de båda precis lika mycket men om jag hade blivit tvungen att välja hade det blivit Musse. För hans personlighet och egenskap att alltid få mig lycklig slår allt. Han kanske aldrig kommer ge mig vinster i dressyr och kunna ta mig till stora klasser men han... han skulle rädda mitt liv om han behövde det. Och den känslan slår allt!
Cherry skulle kanske också det men det vet jag inte än. Tur att jag förhoppningsvis aldrig kommer behöva välja mellan de för det skulle vara obeskrivligt svårt att förlora någon av de, jag vet inte om jag skulle klara mig men det skulle jag väl.



Vad tyckte du om Vetlanda som arrangörer?
Jag tycker de var riktigt bra som arrangörer! Hoppningen har jag ingen koll på men i dressyren gick det undan bra och det var inte flera timmar mellan starttiderna vilket uppskattas enormt! Det var roliga prisutdelningar och det är ju jättekul för oss som ändå tävlar på en lägre nivå att få pokaler och vinsttäcken som brukar vara mer på SM nivå.
Jag har faktiskt inget negativt att säga, det var väl bara prisutdelningen till LB då det var prisutdelaren som fick hålla i prisutdelningen då speaker och domare plötsligt försvann och var borta så länge att vi inte kunde vänta då det var en som skulle ställa ut sin ponny om bara några minuter. Men det fanns säkert en anledning.

Hon gick inte fram på framridningen och var riktigt oärlig, när jag ville ha lite mer aktion i traven så fattade hon galopp istället men stundtals var hon bättre. Jag var så nervös så jag inte klarade av att rida fram ordentligt.

Inne på framhoppningen blev hon bättre efter lite galoppökningar och vi kom på räcket några gånger utan några direkt bra språng men vi kom över! Oxern kom vi jättebra på!



Inne på banan tände hon till bra, speciellt mot vad hon var på framridningen och framhoppningen. Jag tror det var då hon fattade att det inte var dressyrstaket hon skulle vara mellan utan att det var hinder hon skulle hoppa.
Jag kan säga att jag var så rädd så jag grät till första hindret men det utvecklades snart till ett leende, hihi.

En del språng var jättebra och hon bjöd precis lagom. Vi fick några omtramp när jag glömde göra en ny anridning men annars var hon kanon! Hon hjälper mig på ett alldeles utmärkt sätt när jag är osäker! Sen att hon inte ville fatta galopp två gånger hör inte till.... ;)
Felfritt!









Älskade ponny!

Och jag är faktiskt stolt över mig själv! Jag var faktiskt rädd, riktigt rädd (eller osäker, hittar inte ordet) och ändå gick jag in och tyckte det var kul och kunde till och med tänka mig att anmäla mig till 70cm!
Nu vill jag sakta men säkert ta upp hoppningen igen för det är så bra och rolig variation!

Jag tänkte förklara varför vi rider med lina på Saga.

Först och främst så är hon väldigt hoppig av sig och kastade av föregående ryttare två gånger på samma sätt som mig. Hon gör sånna j*vla hopp och skjuter rygg, gång på gång, och hon har inte heller någon hals som är lätt att hålla runt utan man är verkligen hjälplös när hon börjar.
Vi har inget inhängnat ställe som vi kan rida i och får därför rida på ett öppet gärde och att ha en lös i princip oriden ponny som gör rodeosprång är inte det smartaste för då har man verkligen 0% kontroll. Utan nu blir det istället så att om jag nu skulle åka av så har mamma kontrollen på henne, om nu inte Saga gör som hon gjorde sist. Om jag skulle rida henne lös och jag skulle ramla av så finns det ingen som håller ordning på henne.

Det innebär risker att rida på lina men det får vi ta. För vi har inget användbart inhägnat område att rida i. Våra hagar är knövliga, speciellt för en unghäst som inte har ordentlig balans. Och då har vi även inte heller något ställe att göra henne ordentligt styrbar/kontrollerbar på förutom gärdet och hon är faktiskt överraskande kontrollerbar. Hon lyssnar fram och tillbaka och går att styra men det är helt enkelt så att hon tappar kontrollen över sin glädje och inte kan hålla sig för lyckoskutt och då hjälper inte gas, broms och styrning för har hon börjat så fortsätter hon.



Vi får göra det bästa av våra resurser och hittils har det fungerat alla ridturer utom en.
Jag tycker dock ni är väldigt snälla som säger till lite om vad som kan hända för alla vet inte riskerna med olika saker, även fast jag nu visste det. Jag vet att ni inte menar något illa och det gör inte jag heller :)
Jag rekommenderar faktiskt själv att om man har tillgång till inhägnat område att använda det istället för att ta risker med lina. Men lina även kan minska ner riskerna genom att en alltid har kontroll.

Och vi rider faktiskt bara med lina första 3/4 av ridturen, när hon är lite matt så brukar vi trava och skritta själva. Hihi, det är en bra början!